McCoy's lilla hörna

Min första figur på fem års tid stod klar i början av februari i år. Det rör sig om en resinfigur ifrån Royal Model i skalan 1:35 som tog ungefär två veckor att slutföra. Här är resultatet av de två veckorna.

 

 

 

 

 

 

Det var två nyttiga veckor att dra lärdom av och resultatet är att jag inte längre ryggar inför tanken på att måla fler figurer men på samma gång kan man säga att jag inte förväntar mig underverk i framtiden heller för den delen med figurer för min del.

 

Limma väl samt våga och vinn!

Vi skriver nu 2012 i almanackan, närmare bestämt 19:e januari. Figurmålning har alltid varit min svagaste länk i mitt modellbyggande men nu var det dags att ta tjuren vid hornen och försöka sig på en figur igen. Den senaste figuren som jag målade gjorde jag för hela fem år sedan och jag var inte nöjd med resultatet på den då vilket har ledit till att jag helt enkelt har låtit bli figurer sedan dess. Men nu var det dags att ge figurerna en chans igen. Valet föll på en Italiensk stridsvagnsförare i en avslappnad pose från Royal Model i 1:35.

 

 

Limmade snabbt ihop armar och kängor på gubben med CA lim och spetsade alla delarna på tandpetare.

 

 

Ett lager med vit primer på plats.

 

 

Sen sprutade jag en bas med Tamiya XF-8 över overallen och Tamiya XF-10 på kängor och hjälm.

 

 

 

Huvudet och händerna fick sig lite Tamiya XF-15 som bas.

 

 

 

Sedan blåste jag på ett varv med Tamiya X-22 klarlack på hela figuren innan jag gav den en wash med GWS Citadel Washes Azurmen Blue och Devlan Mud på kängorna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag håller på att ha en hel del vilande byggen nu som bara ligger och väntar på sin tur i rampljuest igen. Dags att göra en kort inventering av mina vilande projekt.

 

Här har ni en bild på en relativt välfylld låda med olika avstannade byggen.

 

 

Vad hittar vi då i lådan. Från övre vänstra hörnet och runt har vi då som följer.

 

Lockheed F-104C 1:72 - Bara lite smådetaljer kvar, sedan väntar kamouflagemålning av den.

Tp 81 1:72 - Sammanfogning av vinge med flygkroppen, motorer, cockpithuv och lite smådetaljer återstår innan jag är klar att måla den.

Messerschmitt Bf109 E-4 1:72 - Flygkroppen limmad men jag måste göra något åt den dragiga cockpiten innan jag kan fortsätta med den, annars lär piloten få nackspärr.

Char B1 Bis 1:35 - Maskerings och målningsfasen ska återupptas innan jag kan dekalera vagnen och sedan vädra den.

Sherman M4 1:35 - Bara den slutliga vädringen av vagnen som återstår.

PzKpfw V 'Panther' Ausf. D 1:35 - Det mesta återstår att bygga på den här Panthern innan jag kan börja måla den.

A27M Cromwell Mk.IV Cruiser Tank 1:35 - Det som återstår är lite smådetaljer och ett band som måste lagas då det har gått av genom åren, sedan är det bara att vädra den klart innan den är klar.

Sherman Firefly Vc 1:35 (ej på bild) - Underedet påbörjat men inte så mycket mer.

Focke Wulf FW190 A-5 1:24 (ej på bild) - Ett påbörjat bygge som jag har fått av en vän och som jag hade tänkt avsluta åt han men dessvärre är cockpithuven trasig. Väldigt tveksamt om jag kommer färdigställa den då det hänger på att hitta en ny cockpithuv.

Fiesler Fi-103 V-1 1:48 (ej på bild) - Ännu en modell som jag har fått, den här är färdigbyggd men målningen återstår.

 

En vacker dag ska jag tömma den här lådan är det tänkt. Nåväl, det kommer att krävas många vackra dagar för det men intentionen finns där.

 

Limma väl.

Som ni vet bygger jag företrädesvis mina modeller i två olika skalor. 1:35 är min favoritskala för militärfordon och 1:72 när det handlar om flygfän. Visst, jag har flygbyggsatser i andra skalor också förutom då 1:72. De flesta som bygger flygplan brukar bygga 1:72 som barn för att sedermera gå över till större skalor i vuxen ålder. Många skyller det på att de har svårt att se de små detaljerna i den skalan. Visst, man har mycket större möjligheter att ta ut svängarna med konverteringar och extra detaljering i de större skalorna men de stora fördelarna med att bygga i den sanna skalan 1:72 är flera. Priset då man kan få upp till fyra modeller till priset av en i 1:48 om man har tur, storleken eftersom man helt enkelt får plats med fler byggda modeller i hyllorna innan det blir utrymmeskris. Slutligen, utbudet! Det mesta finns i 1:72 och om man dessutom föredrar att bygga kronmärkt är man relativt körd i de större skalorna även om det finns några trevliga undantag.

 

Men det var den här frågan om hur små de färdiga modellerna är. Det är inte alltid sant vilket ni snart ska få se. Nästan alla modellbyggare har en "Holy Grail" undangömd i sin samling som de så gärna vill bygga men inte kommer till skott att bygga just på grund av storleken på modellen. Min "Holy Grail" är en gammal klassiker som man nästan aldrig får se byggd av just precis den anledningen. Jag delar nämligen förtjusningen och skräcken för den här modellen med nästan alla som har rariteten i sin ägo. Den modell som det rör är Monogram's fina modell av  Convair B-36 Peacemaker.

 

 

Det där ser väl inte så farligt ut men här är en bild på två flygkroppshalvor där den övre är B-36 och den undre en Boeing B-29 Superfortress, ingen jättebra direktjämförelse eftersom min B-29 modell nu råkar vara i skala 1:48.

 

 

Här har ni ett foto föreställande en B-29 ståendes brevid en B-36 i verkligeten.

 

 

Den stora frågan är, när jag överhuvudtaget ska få möjlighet att bygga min "Holy Grail".

 

Limma väl och kom ihåg att man kan inte ha för mycket utrymme...

Ibland kan det verkligen löna sig att läsa de faktarutor som en del tillverkare skriver på sina kartonger om förebilden till modellen i fråga. Här har vi ett sådant exempel som är hämtat från Kinesiska Trumpeter's modell av en Sovjetisk KV-2.

 

 

Eh, är det någon som förstår vad de menar?

 

Limma väl nu...

Den individ som jag valde att bygga med min Buffalo tillhörde löjtnant August G. Deibel, MWO, 2-Vl.G.V, ML-KNIL under hans tjänstgörning i Malaysia, Nederländska Ostindien, 1941-42. Deibel var den framgångsrikaste Holländska piloten under den korta tid som Nederländerna slogs mot Japan 1941-42 med tre luftsegrar.

 

När jag byggde den här trevliga modellen följde jag Tamiya's färgangivelser men jag har på senare år fått vetskap om att khakifärgen är helt fel utan kamouflaget skall vara grönt på grönt och inte grönt på khaki. Får väl göra rätt någon gång i framtiden istället. Här är i alla fall det färdiga resultatet.

 

 

 

 

 

Det var allt för den här gången.

 

Limma väl och kom nu ihåg att man kan aldrig göra för mycket research inför ett bygge om man är nitisk.

Under hösten 2008 var det till slut dags att bygga mitt livs första modell med hjälp av en airbrush. Jag hade kommit över en begagnad Aztek A470 och köpte en billig kompressor på Jula (fy fan vad jag har svurit över oljudet sen dess och nu håller den dessutom på att vara slut, men vad kan man begära för 699:-) för utan luft går det inte bra att spruta. Jag tränade inte med sprutan utan körde inlärningen live direkt på modellen. Ja, det var en Tamiya även den här gången. Men det slutar inte där för inte nog med att det här var min första modell med airbrush, det var även mitt första flygplan sen 1983 samt min första modell i skala 1:48. Modellen då? Mitt val föll på en Brewster B339 Buffalo. Häng med på bygget som jag gjorde helt OOtB!

 

 

Jag använde Tamiyafärger rakt genom bygget.

 

 

 

 

 

Snabbt jobbat med inredningen, sen var det dags att stänga in den i flygkroppen.

 

 

 

 

 

 

Även undersidan på flygkroppen har en öppning i form av ett fönster

 

 

Hjulhusen.

 

 

 

Till modellen följde det även med förtryckt maskering till cockpit och golvfönstret. Dock måste man skära ut bitarna själv, för full pott här skulle maskeringstejpen vara stansad redan i lådan.

 

 

Även motorn fick komma på plats i samband med att jag stängde in cockpiten.

 

 

Vilket ger följande helhetsintryck vid det här läget.

 

 

Störtbågen bakom piloten i cockpit på plats och cockpiten är nu redo att stängas in helt.

 

 

Färgen som blev kvar i sprutan efter det att jag hade målat klart baktill i cockpiten använde jag helt enkelt upp på modellen som airbrushträning.

 

 

Därefter limmade jag dit cockpithuven och sprutade hela modellen med Tamiya AS-12 direkt från sprayburken.

 

 

Sen var det dags att leka lite med preshading. En teknik som jag vid det här läget bara hade läst om och som jag var riktigt nyfiken på nu när jag äntligen var ägare till en airbrush.

 

 

 

Därefter sprutade jag hela ovansidan khakifärgad och var försiktig då jag inte ville att det skulle bli för mycket färg på modellen.

 

 

 

 

 

Därefter maskerade jag ovansidan för kamouflagemålningen och lade ny preshade.

 

 

För att vara min första modell med sprutan flöt det hela på väldigt smidigt och jag kände att jag fick blodad tand. Idag försöker jag spruta så mycket som möjligt. Det var allt för den här gången, nästa gång vi ses kommer jag presentera hur det här bygget slutade.

 

Limma väl och spruta försiktigt.

Efter ytterligare lite vädrig så stod då min andra M13/40 klar, den här gången dock med detaljer som mer motsvarar en M13/40 och inte en M14/41 som Tamiya har lyckats med i sin låda. Det ska bli intressant att framöver nån gång återvända till den uppdaterade nyutgåvan av deras M13/40 och av det som jag har sett i lådan ser det lovande ut. Med tanke på att modellen från 1974 redan den är kul att bygga gör det väldigt intressant att testa den uppdaterade versionen sen. Men nog snackat om framtiden nu. Här är resultatet av min backdaterade M14/41 till en M13/40 efter den slutliga vädringen med pigment.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var allt för den här gången men den största förbättringen mot mitt första M13/40 bygge måste ju ändå vara att jag inte använde den horribla figuren den här gången.

 

Limma väl nu tills vi ses igen nästa gång.

Kunde inte hålla mig, de Italienska vagnarna är ju bara för söta. Det här är den sista modellen som jag slutförde med hjälp av pensel. Jag byggde den här mellan 22:a mars 2008 och 18:e juni 2008. Jag hade redan byggt en Carro Armato M13/40 men nu var tanken att jag skulle göra ett bygge som skiljer sig ordentligt från mitt första Italienska bygge. Till att börja med var jag tvungen att backdatera modellen till en M13/40 eftersom Tamiya's modell snarare är en M14/41. Dessutom tänkte jag plocka bort skärmarna på det här bygget vilket fick mig att plocka fram sågen. För att ro i land med det här projektet använde jag mig utav en konverteringssats från Royal Model med PE och resin samt lösa bandlänkar i vitmetall från Fruilmodel.

 

 

Efter lite sågande ser det ut så här.

 

 

Smådetaljer av PE i fronten.

 

 

Eftersom min tanke med bygget var att såga upp de gjutna gallren till kylarna baktill och ersätta dem med PE-galler med ribborna åt rätt håll var jag tvungen att ordna något under öppningarna för att man inte skulle se rakt in i ett tomt skal. Enkel lösning och vips hade jag tillverkat två kylare av plastic card.

 

 

Två gjutstammar fick agera fäste till kylarna.

 

 

Vy uppifrån.

 

 

Kanonens eldrör samt de tre kulsprutorna borrade jag försiktigt upp.

 

 

Terapiarbete utan dess like. Små Friulbandlänkar är väl inte det roligaste man sysslar med. Bandlänkarna levererades med drivkransar i vitmetall som ersättning för de i plast.

 

 

Vagnen tar form.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ljuddämparna i resin är på plats.

 

 

 

 

 

 

 

 

Liväl som fästena i PE undertill.

 

 

 

 

 

 

Bärhjulen och dess hjulupphängningar.

 

 

 

Hela modellen fick sig en omgång med Tamiya TS-46 innan hjulen kom på plats.

 

 

Skyddsgallern till kylarna.

 

 

Simpel kamouflagemålning samt dekaler på plats och banden monterade.

 

 

 

 

Hela vagnen torrborstad med Humbrol #53.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här har turen kommit till ljuddämparna som har fått sig ett grovt lager med svart oljefärg. Innan oljan hann börja torka fortsatte jag med att stöppla olika nyanser av rostfärgat pigment på oljan. Resultatet blir en hyfsat rostig och ojämn yta.

 

 

 

 

Pigmenten som jag använde till ljuddämparna.

 

 

Och resultatet av pigmenten och oljan.

 

 

 

Lite mer lek med rostpigment innan den slutliga vädringen av vagnen.

 

 

 

Här återstår bara den slutgiltiga vädringen för att smälta allt samman till en vagn som används under hårda förhållanden i öknen. Men det får ni se i nästa inlägg.

 

Limma väl och kom ihåg att det är bara fantasin som sätter gränser för hur man kan bygga/vädra.

Här har vi ännu ett gammalt bygge från mina penseldagar. Dock är det här bygget ett av mina viktigare då det här var det första bygget för mig där jag verkligen tog ut svängarna med hjälp av tredjeparts tillbehör. Modellen är en Tamiya (ja, jag tycker om deras modeller) och påbörjades av mig den 3:e november 2007 och stod klar 28:e februari 2008. Kamouflaget är penslat med Humbrol på en grund av Tamiya TS-3. Därefter vädrad med Tamiya's "sminkset".

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här nedan ser ni nästan allt som jag har använt mig utav för det här bygget.

Tamiya #35169 Tiger II med Porschedesignat torn

Tamiya #35167 PE galler till motordäck

Tamiya #35180 Motorrum och motor (saknas på bilden)

Tank Workshop #TWS1054 Radiatorer till Tiger II

 

Här var det inte tal om att först testa vattentemperaturen med tårna utan jag kastade mig handlöst i med det här bygget, en hel del nya och nyttiga erfarenheter fick jag på köpet tack vare det här bygget. Jag rekommenderar att våga ta steget till nästa steg i byggandet då varje steg man tar ökar mångfalden. Till slut är inget omöjligt.

 

Jag avslutar med att citera en vän till mig! "Nothing simulates bent metal better than bent metal!".

 

Bygg väl och våga testa nya saker!

Min första Tiger, ja det är sant eftersom jag aldrig byggde någon som grabb. Den här byggde jag klart i april 2007 och det rör sig åter igen om en Tamiya. Jag valde dock att inte bygga den här OOtB. Banden består av lösa bandlänkar för en tidig Tiger I från Academy och de passade fint på Tamiya's drivkransar, konstigt vore det annars eftersom Academy's Tiger I i mångt och mycket är en piratkopia på Tamiya's Tiger I. Ventilationsgallren på motordäcket baktill är PE från Tamiya och elkablarna till lyktorna har jag scratchat med hjälp av koppartråd och Tamiyatejp. Hela modellen är penslad med Humbrol #63 (vilket nu i efterhand var ett riktigt dåligt val då den färgen inte alls överensstämmer med hur Tiger I var målad i Nordafrika) och vädrad med Tamiya's "sminkset". Modellen har en mycket god passform och bjuder inte på några obehagliga överaskningar passformsmässigt.

 

Det som är unikt för s.pz.abt.501 (schwere Panzerabteilung 501) i Tunisien var att de flyttade lamporna på de första vagnarna från den ursprungliga positionen uppe på pansarplåten precis bakom frontplåten till en posistion precis nedanför den ursprungliga men då framför frontpansaret. En till detalj som särskiljer Tiger I tillhörande s.pz.abt.501 i Tunisen från de Tiger I:or som s.pz.abt.504 var utrustade med i Tunisien april 1943 är den slitsade plåten runt avgasrören i bakänden då även det var en unik detalj för s.pz.abt.501 i Nordafrika.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var allt för den här gången, på återseende till nästa gång vi ses.

 

Limma väl.

Även här har vi en modell som jag byggde klart i oktober 2006. Skillnaden mot min M13/40 är inte alls stor eftersom denna delade chassie med M13/40. Skillnaden bestod av att man tog bort tornet och byggde en ny överbyggnad på chassiet där man monterade en 75mm howitzer. Även den här modellen är byggd OOtB, penselmålad med Humbrol enamel och vädrad med akrylfärg samt torrpastelkrita mosad till pulver. Figuren är inte den bästa att utgå ifrån men det är inte min målning av den vilket jämnar ut det hela i långa loppet. Modellen är än en gång en Tamiya från 70-talet och var riktigt rolig att bygga.

 

 

 

 

 

 

 

 

Som en liten bonus ska ni få se hur vagnen ser ut invändigt.

 

 

 

Inte direkt välskött ser det ut som. Nåväl, banden är nertyngda med nålar och mynningsbromsen är urborrad, hål för hål.

 

Nästa gång vi ses så blir det nog något annat än Italienskt, limma lugnt till dess!

Jag är i ett stim nu. Här har vi ännu en gammal synd från mina penseldagar som blev klar i oktober 2006. Återigen rör det sig om en Tamiya, men den här gången är det en gammal sådan från 1974. Modellen är penslad med Humbrol och vädrad med Tamiya's "sminkset".

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som sammanfattning kan jag nämna att modellen som jag byggde OOtB ramlade ihop föredömligt och var en fin liten pärla att bygga, det trots dess ålder. Det kommer bli fler modeller i framtiden av den här lilla skönheten till plåtburk.

 

Limma väl.

Den här Tamiya modellen i 1:35 påbörjade jag under vårvintern 2006 men den kom att bli liggande ända till slutet av 2007 innan jag färdigställde den. Jag är inte nöjd med figurerna (säg när är jag det). Hela modellen är penslad med Humbrol's enamelfärger, vädrad med en kombination av Tamiya's lerfärgade vädringspenna, Tamiya's "sminkset" pigment och torrpastellkrita. Passformen var mycket god på modellen som man kan förvänta sig utav Tamiya. Men likfullt så var det en modell som inte riktigt lyckades gripa tag i mig, kanske därför som det tog hela tre försök för mig att färdigställa den. Dessutom är det en smula förunderligt att den upplevdes som tråkig eftersom jag är intresserad av förebilden. Men, man kan ju inte vinna jämt och nu lämnar jag över er till slutresultatet av ett förvånandsvärt tråkigt bygge.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var allt, modellen är byggd OOtB med ett enda undantag i form av en metalltråd till antennen.

 

Limma väl och se upp för tråkiga modeller...

Hur det hela började. Som grabb byggde jag ganska mycket och det fanns modeller att köpa på leksaksaffärena, järnhandlarna, Domus, Tempo/Åhlens och diverse andra butiker. Som sagt, det var helt andra tider då innan TV-spelen tog över ungdommarnas intresse. Det var verkligen bättre förr när det var sämre! Från början byggde jag mestadels flygplan i skala 1:72, främst då från Matchbox. Trot eller ej men jag byggde faktiskt inte Airfix som liten. Sedan gick jag över till att bygga stridsvagnar i skala 1:76 & 1:72. Främst Matchbox förstås men även en hel del ESCI blev det. Men sedan kom den långa pausen. I takt med att jag blev äldre kom då andra intressen i vägen vilket förpassade byggandet och även målandet till det förgångna. Nu tar vi och vrider fram klockan till 2005. Jag hade länge sett och fascinerats över alla läckra byggen som jag snubblade över på nätet och började kolla upp mer och mer aktivt på nätet efter modellbyggen. Intresset var återigen väckt. Nästa steg var följdaktligen rätt så naturligt då jag började fundera på hur det skulle vara att bygga igen. Sagt och gjort, jag grävde fram mina gamla Humbrolfärger och kollade hur de hade klarat tidens tand, vilket de hade gjort med bravur. Färgen fanns men vad skulle jag bygga? Hade inte kvar någon modell. En tripp in till stan och den lokala leksaksaffären som faktiskt fortfarande hade kvar lite modeller i sitt sortiment löste den biten. Rätt så mycket faktiskt visade det sig vilket gjorde valet svårt. Till slut föll dock ögonen på en stridsvagn i skala 1:35, en skala som jag aldrig ens varit i närheten av att bygga men som jag drömde om som grabb. Men det som fällde avgörandet var inte skalan utan förebilden. Det var en M3 Stuart 'Honey' i Brittisk tjänst i öknen under WWII från Sydkoreanska Academy. Precis samma modell som var den första stridsvagn som jag någonsin byggde som grabb fast då i skala 1:76.  Som en fin liten krydda på bygget var byggsatsen även försedd med inredning och inte bara ett tomt skal som så brukligt är. Väl hemma satte jag igång entusiastiskt och tiden bara flög fram.

 

 

 

Jag sotade ner inredningen med svart kalkpastellkrita som jag mosade till pulver.

 

 

Även tornet fick samma behandling.

 

 

 

Luckorna stagade jag upp med hjälp av koppartråd som jag tog från min flugbindningsutrustning.

 

 

 

Här är det slutliga resultatet efter 39 timmars arbete med byggsatsen. Hela vagnen är penslad för hand med Humbrol enamelfärg och vädringen är torrpastellkritor mosade till pulver med Terpinex som medium. Dekalerna var dock ett aber för min del och här startade förmodligen en livslång aversion mot Academy's dekaler. Passformen i övrigt på modellen var exemplarisk (vilket man inte kan säga om alla deras modeller).

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var allt för den gär gången men det är en ack så viktig bit av mitt byggande för utan det här bygget hade jag kanske inte byggt idag. Nu blev det en vitamininjektion istället och början på ett förfall in i modellträsket som troligen kommer att vara livet ut för min del då jag var 35 år när jag fick det här återfallet och är 42 nu och snudd på andas och tänker modellbygge dagarna i ände. För mig så har modellbygget blivit mer än en hobby, snarare en passion. Dessutom har jag genom communityn lärt känna ett flertal olika byggare världen runt och bara det är värt mycket.

 

Limma väl och tänk på att det kan räcka med en modell för att fastna i träsket, vad väntar ni på?

 

 

Varför kort? Ja, det kan väl inte bli annat när man ser till det ytterst magra resultatet sett över ett helt år. Jag inledde året med hela tre månaders overksamhet innan jag byggde något överhuvudtaget.

 

Först ut på byggbordet under året var min Zipper som fick sig en dryg månad i rampljuset innan den förpassades till lådan med sovande projekt på grund av bristande ork.

 

 

Därefter arbetade jag bara sporadiskt med lite diverse övriga sovande projekt fram till i september då jag startade mitt Spitfirebygge. Två månader senare stod så skönheten klar även om jag inte är nöjd med resultatet på grund av en mattlack som ställde till det i kubik för mig.

 

 

Det sista som hände under 2011 var att jag startade ännu en byggsats eller vad man nu kan kalla nitmonstret med den bortglömda passformen.

 

 

Det var inte mycket på ett helt år. En byggd modell och inte mycket i övrigt att tala om. Förhoppningsvis kommer 2012 bli ett betydligt mer produktivt år för mig, det kan nog inte bli sämre för mig.

 

Limma väl nu när vi lägger 2011 till handlingarna...

Kort efter det att jag hade avslutat mitt Spitfirebygge började jag fundera på vad jag skulle göra härnäst. Efter lite funderande och grävande i samlingen kom jag fram till att det nog skulle vara en god idé att bygga huvudantagonisten till den Spitfire som jag just hade avslutat. Fram med en Messerschmitt Bf109E-4 från Airfix. Boxarten var ju i alla fall läcker men det blev mindre kul när jag öppnade locket på den läckra lådan och där låg det ett antikt gammalt nitmonster från 60-talet.

 

 

Inte så kul faktiskt. Airfix och en del andra fabrikanter (speciellt Revell) har en tendens att snöra ner antika modeller av låg klass i nya lådor utan att tala om att det faktiskt rör sig om en återutgåva. Hur illa är det då med detta nitmonster? Se på bilderna och döm själv.

 

 

 

 

 

 

 

Som ni ser så är den översållad med nitar från helvetet och utskjutsmärken från formarna lite här och var. Nåväl, jag började med att slipa ner det värsta och målade sedan den ytterst spartanska cockpiten med Tamiya XF-22 och piloten fick sig lite färg också.

 

 

 

Därefter sammanfogade jag kroppshalvorna och då möttes jag av en inte allt för vacker syn. Passformen mellan flygkroppen och cockpithuven är milt sagt en aning luftig.

 

 

 

 

Min första reaktion var i linje med "VA FAAAN!", andra mer i linje med "MEN HUR I HELVETE?", följt av ett lite resignerat "fy faaan". Fin passform va? Nog är det här nitmonstret en antagonist nog, på mer sätt än det tilltänkta sättet dessutom. Under alla år som jag har byggt, som vuxen men även som grabb har jag aldrig tidigare stött på en byggsats med en passform av det här slaget. Det går att fixa men kräver en hel del arbete för att det ska bli bra. Det är väl en sak när det här drabbar en van byggare, men tänk om det hade varit Kalle 9 år med sin första byggsats. Det hade inte alls varit kul och det troliga resultatet i det fallet hade förmodligen varit att Kalle hade tappat intresset helt för modellbygge och förlorats till TV-spelens värld för alltid.

 

Nåväl, dekalerna i byggsatsen är i alla fall fina.

 

 

Näe, den här Messerschmitten blev inte byggd utan hamnade i lådan tillsammans med andra avsomnade projekt och tiden får väl utvisa om jag kommer att plocka fram den igen och slutföra eländet bara för att.

 

Limma väl där ute och se till att undersöka de modeller ni köper innan ni köper dem...

Efter lite detaljmålning var det dags att lägga ett lager med mattlack över hela Spitfiren. Sagt och gjort, jag laddade sprutan och blåste på. KATASTROF!!! Vad hände, klarlacken blev mjölkig och krackelerade dessutom. Inte gick det att ta bort den heller utan att skada underliggande färglager och dekaler då det var akryl rakt genom. Det enda som jag kunde göra för att hyfsa till det hela lite i alla fall var att ladda sprutan med kraftigt utspädd Humbrol #118 och försiktigt damma på med den och till en viss del så hjälpte det lite. Jag sprutade även avgassotningen med samma färg. Tråkigt men vad göra förutom då att svära och osa en hel del vilket jag gjorde men inte hjälper det. Modellen som sådan var härlig och mycket medgörlig att bygga utan någon som helst tendens till problem, jag har inte ens använt spackel överhuvudtaget på hela modellen. Jag får helt enkelt ta och bygga en till och se till att inte göra bort mig någon gång i framtiden. Det är en modell som jag rekommenderar varmt till alla som vill bygga en detaljrik modell i skalan och det helt utan trassel.

 

Men oroa er inte, ni ska få se hur eländet blev trots att jag är missnöjd med resultatet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var allt för den här gången. Men det blev i alla fall en färdig modell av Spiten även om jag inte är nöjd med den. Byggtiden blev två månader varav jag var overksam under styvt halva den tiden.

 

Lacka väl och ta det försiktigt med mattlacker...

Efter lång tids overksamhet vid byggbordet (med undantag av att jag arbetat smått och sporadiskt på lite olika vilande projekt under tiden) var det dags igen att starta ytterligare ett nytt projekt. Serial Kit Starter indeed! Det hade nu hunnit bli september och året började faktiskt lida mot sitt slut, och det utan att jag hade avslutat ett enda bygge. Nya krafter och nya idéer. Varför inte bygga ett av de mest ikoniska flygplanen och tillika även ett av de mest linjesköna flygplanen genom historien? Varför inte? Valet blev med ens mycket enkelt. Fram med en söt liten Spitfire av tidig modell och inte nog med det, mitt första Tamiya flygplan i 1:72. Skulle Tamiya vara lika genomtänkta i min favoritskala som de är i större skalor?

 

 

Det första jag gjorde var att avlägsna kofoten från insidan av den nerfällbara dörren till cockpit'en eftersom den inte fanns på plats på de tidiga versionerna av Spitfire.

 

 

Därefter tog arbetet med själva cockpiten vid.

 

 

Sätet fick nöja sig med de medföljande dekalerna som bälten. Mest som ett prov då jag var nyfiken på hur väl de skulle synas efteråt när allt var klart.

 

 

Sidoväggarna fick sig lite färg.

 

 

 

Själva cockpiten klar att stängas in i flygkroppen.

 

 

 

Nu flöt bygget på fint och den började snabbt likna en Spitfire med vingarna på plats.

 

 

 

 

 

Hjulbrunnarna och radiatorn fick sig lite färg.

 

 

Jag maskerade sedan hjulbrunnarna och blåste på Tamiya XF-21 Sky på undersidan. Därefter maskerade jag undersidan och sprutade Tamiya XF-52 + XF-64 (1:1), maskerade kamouflaget med Tamiyatejp och sprutade med Tamiya XF-58 + XF-62 (1:5). Vilket ledde till att det så ut så här efteråt när jag lyfte tejpen från ovansidan.

 

 

Men det var inte färdigmaskerat ännu. Fortsatte med att maskera undersidan och sprutade ena vingen svart med Tamiya X-18 (hade slut XF-1) för att efterlikna just den individ som jag ville bygga.

 

 

Dock fick jag nu uppleva ett litet bakslag eftersom lite av RAF Sky färgen följde med tejpen när jag lyfte bort den efteråt. Men det var inga problem att fixa till. Bara att maskera lite och slipa försiktigt innan jag lade på lite mer XF-21.

 

 

 

Nu tog bygget stopp för mig på grund av att en hel del annat kom i vägen, det enda som jag hann med att göra under en hel månad var att ge propellern lite kärlek.

 

 

När jag äntligen kunde bygga igen maskerade jag igenkänningsbandet runt flygkroppen och sprutade det med XF-21. Jag föredrar att göra på det viset framför att använda dekaler. När allt var klart sprutade jag hela modellen med Tamiya X-22 klarlack inför dekaleringen som komma skulle.

 

 

 

 

När klarlacken hade fått härda under några dagar tog det mödosamma arbetet med att applicera dekalerna vid. Har jag sagt tidigare att jag inte tycker om att arbeta med dekaler? Speciellt inte Tamiya's tjocka och styva dekaler (men de är inte värst, fråga mig nån gång om Academy och vad jag tycker om deras dekaler). Men till slut satt de på plats och jag kände mig faktiskt nöjd med dekalarbetet på den här Spitfiren.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var allt för den här gången. Det som i det här läget återstår att göra är ett lager mattlack över dekalerna samt detaljmålning och vädring. Mer om det senare.

 

Limma väl...

 

 

Det tog tre månader innan jag satte mig vid byggbordet igen. Men det blev som ni alla vid det här laget vet inte en fortsättning på min Tp 81 utan jag startade på en ny byggsats. Fortfarande den sanna skalan 1:72 (har flygfän i andra skalor också men det är 1:72 som tilltalar mig mest). Vad blev det då den här gången? Jo, Revell's fina F-104C Starfighter. Ett plan som jag alltid har tyckt om sedan den första gången jag såg ett flertal av dem starta och landa på Rimini's militärflygplats i Italien under 70-talet. Det är något speciellt med Zippern och dess vinande ljud som inte liknar något annat plan. I övrigt går det säga att Zippern påminner om humlor, de kan ju inte flyga med sina små vingar heter det men det har ingen talat om för humlorna. Det måste vara samma sak med Zippern då vingytan är minimal, de ser mer ut som en missil med en dödsföraktande galning till pilot i fronten än ett vanligt flygplan.

 

I vanlig ordning startade bygget med kontoret.

 

 

 

 

 

Kontoret på plats.

 

 

Hjulbrunnarna och landställen på plats.

 

 

Även nosstället.

 

 

Nu ser den ut som en Zipper.

 

 

Det senaste som är gjort på Zippern är de främre luckorna till huvudstället.

 

 

Men återigen tog orken slut för mig eftersom den blev stående på undantag. Jag har planerat att måla den med SEA kamouflage med märkning för en kärra baserad i Thailand under Vietnamkriget med två M117 bomber under de där små vingarna. Men det får bli en annan dag.

 

Tills dess är det bara att limma vidare.

Hittade åt de här gamla bilderna på ett av mina vilande byggen från 2009. Jag avbröt bygget till förmån för dioramat med min T-34/57 och sedan återupptog jag det aldrig igen. Tids nog ska jag dock fullfölja det.

 

Det rör sig om Tamiya's fina A27M Cromwell Mk.IV Cruiser Tank som jag adderade lite Eduard PE till när jag byggde den. Jag kan varmt rekomendera den här byggsatsen vars passform nästan är magisk på ett sätt som nästan bara Tamiya klarar av.

 

 

Bygget tog fart med en enkelhet som hör en modern Tamiya till.

 

 

Hjulen gick jag loss hårt på med kniven.

 

 

Torrpassning av underdel och överdel.

 

 

Lite PE detaljer.

 

 

 

 

 

 

 

 

Borrade ur Ksp'n i fronten.

 

 

Och den koaxiala ksp'n.

 

 

Lite PE till söklampan.

 

 

Improviserad hållare för JEEP dunkar.

 

 

Skärmen på andra sidan fick ge plats åt en radda med Brittiska POW (Petrol, Oil & Water) dunkar. Resin från Accurate Armour.

 

 

Verktygen på plats.

 

 

Luckorna med tillhörande låsbleck till tornet.

 

 

Helheten så här långt. Den vita färgen har att göra med att jag från början hade tänkt ha luckorna öppna men senare ändrade mig på den fronten.

 

 

Bogserkablarna, jag bytte ut det medföljande snöret mot copparwire i lämplig dimension från Eureka XXL.

 

 

Allt klart för lite målande. Jag började med att spruta en ojämn bas med Tamiya XF-2

 

 

 

 

 

Därefter lade jag en preshade med Tamiya XF-1 där jag kände att det var lämpligt.

 

 

 

 

 

Sedan sprutade jag ett tunnt lager med Tamiya XF-61 över hela vagnen samt klarlackade de ställen som skulle dekaleras.

 

 

 

 

 

 

 

 

Som synes ett väldigt enkelt sätt att få en tråkig och monoton målning att framstå som lite intressantare tack vare den subtila preshaden under den slutliga färgen. I väntan på att klarlacken skulle härda tog jag hand om hjulen. Chippade med hjälp av en vässad blyertspenna och grafitpulver på ett finger.

 

 

 

Dags att göra något åt banden. Som primer använde jag GWS Citadel Chaos Black på sprayburk, som bas för den efterföljande pigmentbehandlingen lade jag ett tunt lager Tamiya X-10 innan jag gick loss med pigment på banden. Slitytorna är grafitpulver påstryket med ett finger.

 

 

 

 

 

 

Det färdiga resultatet efter det att banden har torkat.

 

 

 

Dekaler och band på plats. Två av dekalerna trillskades för mig och gick sönder vilket ledde till att jag helt sonika bara målade över dem och fortsatte.

 

 

 

 

 

Detaljmålning av verktyg, periskop och lite övrigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det som återstår av de bägge PE-arken. Som ni ser har jag inte använt mer än det absolut nödvändigaste för mitt bygge.

 

 

 

Det här allt. Min Cromwell är för tillfället en "sleapin' beauty" i väntan på att väckas upp på nytt och färdigställas. Ett jätteprojekt kom i vägen för det här bygget och formligen körde över det, därefter rullade det bara på. Men jag har fler vilande projekt vilket innebär att stackarn inte är ensam i sin låda.

 

Limma väl...

Min Viggen kom att bli min sista byggsats som jag byggde klart under 2010. Så här i efterhand går det att konstatera att det var ett riktigt produktivt år. Det började med att jag slutförde mitt diorama med min T-34/57. Förvisso så låg den största arbetstiden på dioramat under 2009 men den slutställdes dock under 2010. 

 

 

Detta följdes upp med att jag byggde en lite Airfix Drake i 1:72 för att ladda batterierna efter ett uttömmande bygge som tog ordentligt på krafterna. Draken var lite av en vitamininjektion. Jag byggde ju främst 1:72 som liten och nu återupptäckte jag hur kul man kan ha i skalan.

 

 

Sen tog Matchboxracet vid. Ett infall ledde till att jag gick ner mig i nostalgiträsket med inte bara en utan fyra nostalgibyggen. Dock inte några modeller som jag byggde som barn då jag bara byggde WWII som ung.

 

Först ut var en Svensk Tunna.

 

 

Tätt följd av en Österrikisk Tunna.

 

 

För att sedan bygga Franskt i Israelisk skrud i form av en Dassault Mystére IV.A.

 

 

Jag fick problem med färgen på min Viggen som inte ville torka som den skulle. Men det fick till följd att jag flikade in ett litet sidoprojekt i form av en Warhammer 40k Imperial Guard Sentinel.

 

Det rör sig om en "multimediabyggsats" med delar i resin likväl som i injektionsgjuten styren. Jag kastade mig över resindelarna och efter lite filande och karvande var resultatet detta. Någon som är sugen på att dra en lina resindamm? Näe, skulle inte tro det då det är starkt cancerframkallande.

 

 

Bara resindamm men i övrigt såg resindelarna riktigt fina ut efter slipningssessionen.

 

 

Ännu trevligare blev det efter att jag hade kluddat dit lite färg på resindelarna.

 

 

De "genomskinliga" fönsterbitarna till passagerarkabinen var så otroligt grumliga att jag helt enkelt valde en annan väg genom att tillverka egna fönster med Microscale Kristal Klear.

 

 

När fönstren var klara blev de dags att sammanfoga kropshalvorna samt placera resinfåtöljerna och cockpitsätena på sina platser.

 

 

 

 

Sen tog året slut och jag gick in i byggväggen totalt ett tag. Modellen blev liggande och har till denna dagen förblivit orörd i en låda vilket är synd. Men en vacker dag kommer jag att fortsätta med den.

 

Jag är dock nöjd med 2010 även om jag tog ut mig.

 

Limma väl och sniffa inte resindamm...

 

Edit: Hittade ytterligare fyra bilder på min Tp 81 som jag har lagt till.

Här har vi då tillslut bilderna på min färdigställda Viggen. Modellen är en gammal Matchbox från 1978 i den manliga skalan 1:72

 

Det var en mycket rolig byggsats att bygga och jag kommer säkerligen att upprepa det hela någon gång i framtiden. Beväpningen på just den individ som jag har byggt består av TRE stycken Rb 04. Man flög aldrig operativt (vad jag vet) med tre stycken Rb 04 då räckvidden inte var den bästa utan extratanken. Men det var en möjlig vapenkonfiguration på AJ37 Viggen. Jag beslutade mig för att hänga på tre stycken bara för att jag kunde och för att det skulle få modellen att sticka ut rätt så mycket i mängden. Kvaliteten då? Jo, man möts av sedvanlig Matchboxkvalitet i lådan med väl genomtänkta och minimala inloppstappar till delarna från gjutstammen och en synnerligen trevlig passform i övrigt. Kort sagt så levererar Matchbox. Just den här modellen hör till de sällsynta där ute och är oftast relativt dyra på grund av tillgång och efterfrågan. Ja, Matchbox är fortfarande eftertraktade modeller även om det är rätt så simpla sådanna, dock så är nostalgin allt annat än simpel. Varför är då just den här modellen från Matchbox sällsynt idag? Jo, det beror på att Matchbox förstörde de ursprungliga gjutformarna när de gjorde om de till en tvåsitsig SK 37 1987.

 

Nog snackat om modellen och dess historia, det är väl bilderna på mitt slutliga resultat som lockar hoppas jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var alla bilderna. Dekalerna uppförde sig mycket bra utan några som helst problem, inte alls illa för 32 år gamla dekaler.

 

Limma väl.

Så här blev det med mitt fortsatta arbete med min lilla Viggen. Färgen tog nästan tre veckor på sig för att torka innan jag kunde fortsätta med det tidsödande arbetet på den. 

 

Här är nu all maskering på plats över Den trillskande Humbrol #118.

 

 

Tätt följd av en omgång med Humbrol #30 för de mörkgröna partierna.

 

 

På med mer maskering.

 

 

Efter det så valde jag att blanda Humbrol #33 och #67 till en lämplig nyans till det "svarta" i kamouflaget.

 

 

Äntligen så var alla färgerna på plats på lövhögen, förutom då undersidan vilket betydde att jag maskerade resten av ovansidan också för säkerhets skull.

 

 

Undersidan fick sig lite preshade inför den slutliga grå färgen. Landställsluckorna hålls på plats med hjälp av häftmassa för det här momentet.

 

 

På med Humbrol #127

 

 

Sanningens ögonblick! Alltid lika spännande att plocka bort maskeringen från ett jobb av det här slaget.

 

 

Se på fan, det ser ju faktiskt ut som en Viggen i fyrfärgs splinterkamouflage. Dock så visade det sig att jag hade missat en hel del i min maskering med färg som hade runnit alternativt med maskering som inte hade täckt tillräckligt som går att se på de följande bilderna.

 

 

 

 

 

Inte så farligt ändå och det var enkelt att fixa till med några penseldrag på de ställen som det hade blivit fel.

 

Det som återstår i det här läget nu är att maskera och måla vingarnas framkanter samt noskon med Humbrol #33. Chippning av vingarnas framkanter därefter och klarlack som förberedelse inför dekalerna. Sedan när klarlacken har härdat dekalerade jag med orginaldekalerna från 70-talet och det flöt på fint utan missöden, till min hjälp där hade jag Microscale Set och Sol. Sen mattlack som en avslutning över allt. Men hur det blev i slutänden får ni se i nästa inlägg.

 

Kom ihåg att Cyanoakrylat inte är din vän när det hamnar mellan dina fingrar så limma lugnt.

Som sagt, vad hände?

 

Det är nu ett bra tag sedan det kom någon uppdatering på bloggen. Man kan väl enkelt förklara bort det med att livet kom i vägen för blogguppdaterandet. Jag har dock byggt under tiden och har för avsikt att uppdatera bloggen med det mesta som har hänt sedan senast i alla fall.

 

När vi sågs senast så höll jag på med en liten Warhammer 40k makapär under tiden att jag svor över Humbrolfärgen som inte ville torka på min Viggen. Så vi kan ju börja med att presentera hur mitt W40k äventyr slutade.

 

Så här blev mitt hittills enda W40k äventyr.

 

 

 

 

 

 

Inte så märkvärdigt faktiskt. Är inte riktigt nöjd med min slogan dock. Den går att göra om om jag skulle vilja det i framtiden nån gång då den är enkel att ta bort med fönsterputs, Jag kanske gör det om jag snubblar över vit Vallejo nån gång i framtiden då deras färger är riktigt trevliga att pensla och jag hade problem med att lyckas med att skriva något med de färger jag hade att tillgå för två år sedan när jag byggde den här. Jag hade lite funderingar på en lämplig slogan. Från början var tanken att skriva "Oderint dum metuant" (Låt dem hata, så länge de fruktar) men till slut så föll valet på det enkla och mer direkta "Vae victis" (Ve de besegrade).

 

Vad kan jag i övrigt säga om byggsatsen? Jo, jag gillade inte alls plasten som den var gjuten i, mjuk och jävlig att arbeta med, dessutom så kom den inte riktigt överens med limmet som jag föredrar att använda när jag bygger.

 

Limma lugnt!